Oenighet om arktitektarvodet

9.6.2020 0 Tykkää 0 kommenttia Riku Hämäläinen

R-Husets särskilda arkitektur uppfyllde inte allas förväntningar. Det slutliga beloppet på arktiteks faktura väckte debatt.

”Huset är till största delen en oansenlig skolbyggnad”

• Yrjö Sadeniemi i sitt utlåtande av den 20.2.1932

Arkitekten Eino Forsman vann arkitekttävlingen för konservatoriebyggnaden. Stilmässigt följde byggnaden klassicismen av det sena 1920-talet, i vilken en arkitektur med strama drag utgjorde en motpunkt till den tidigare jugendens ornamentik och överflöd. Det slutliga beloppet på Forsmans faktura väckte debatt. Enligt somliga var fakturan alltför stor med hänsyn till det faktiska planeringsarbetet.

Stiftelsen för Helsingfors Konservatorium bad sakkunniga om utlåtanden om arvodesbeloppet. Yrjö Sadeniemi, överdirektör vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna, konstaterade i sitt utlåtande av den 20 februari 1932 att Forsmans faktura baserade sig på en alltför hög planeringsklass: ”Enligt min mening är klass III i arkitekttaxan snarare för hög än för låg. När definitionerna en gång i tiden uppgjordes och följande placerades i klass IV: ”Offentliga byggnader som kräver den högsta monumentalbyggnadskonst såväl utvändigt som invändigt, såsom slott, palats, förvaltningsbyggnader, större teater- eller operahus, konsert- och festvåningsbyggnader, börs- och bankbyggnader, stadskyrkor, stadshus, större museer, gravkapell och bibliotek, praktpaviljonger o.s.v.”, det vill säga bland annat konsert- och festvåningsbyggnader, var det ingen som kom på tanken att de till sitt formspråk och sin utsmyckning kunde bli så påvra som byggnaden i fråga.”

Oiva Kallio, ordförande för Arkitektförbundets arvodesnämnd, konstaterade i sin tur (uppenbarligen på begäran av Forsman) i ett utlåtande av den 25 maj 1932 att arvodet i hans uppfattning ”enligt tolkningen av de grunder för fastställande av arvode som Finlands Arkitektförbund fastställt 1923 är synnerligen välfunnen. Med tanke på byggnadens egenartade karaktär och de särskilda undersökningar som denna förutsatt, samt att inredningsarbetena fakturerats enligt samma kriterier som för allmänna byggnadskostnader, är det totala arvodet enligt min mening ytterst skälig.”

Efter ett år förhandlingar nåddes äntligen samförstånd kring arvodet. Resultat blev ett belopp som låg närmare det arkitekten föreslagit än vad de kritiska utomstående rösterna yrkat på.