Kultur som allemansrätt och frågan om “maktens” tillgänglighet

3.10.2024 0 Like 0 kommenttia

Bloggen belyser hur tillgänglighet även bör förstås i termer av en mer jämlik fördelning av makt, särskilt i situationer där avgörande (politiska) beslut görs som påverkar den framtida konstundervisningen i Finland.

Konstundervisningsdagarna 2024 arrangerades nyligen i Jakobstad. Dagarna samlade kulturarbetare, pedagoger, rektorer, forskare, finansiärer och andra aktörer med anknytning till den grundläggande konstundervisningen på svenska eller i tvåspråkiga miljöer i Finland till samtal och utbyte av erfarenheter från fältet. Programmet fokuserade på hur vi tillsammans kan öka tillgängligheten och jämlikheten i konstundervisningen – för alla.

Diskussionerna påvisade att även om många goda framsteg gjorts och medvetenheten kring frågor om jämlikhet och tillgänglighet ökat, finns det ännu stora utmaningar vad gäller den interna och den externa kommunikationen i kommunerna och mellan invånarna och beslutsfattarna. Också timlärarnas (utsatta) position och möjligheten att skapa en gemensam ”kultur” inom de befintliga organisationerna belystes. Vidare behandlades utmaningarna gällande icke ändamålsenliga utrymmen och offentliga transporter eller skolskjutsar, som hindrar skolbarn i glesbygden att delta i hobbyverksamhet i anslutning till skolan eftersom transporterna inte beaktar eftermiddagsklubbarnas tider. Vikten av att identifiera olika dimensioner av tillgänglighet – där tillgänglighet även handlar om kunskap, attityder och lagar – är med andra ord högst aktuellt och är en förutsättning för att skapa nya strukturer för en mer demokratisk konstundervisning.

Ett perspektiv saknades dock i diskussionen: nämligen frågan om makt. Eller hur tillgänglighet också kan förstås i termer av en mer jämlik fördelning av makt, särskilt i situationer där avgörande (politiska) beslut görs som påverkar den egna organisationen eller den framtida konstundervisningen i Finland. Mycket energi och fokus läggs på hur vi skall nå ut till fler barn, unga och äldre, eller hur allt fler skall hitta till våra kulturinstitutioner, speciellt personer och grupper som vi anser är i särskilt behov av stöd och omvårdnad, t.ex. invandrarfamiljer, barn- och unga från socioekonomiskt utsatta förhållanden eller äldre personer. Men mer sällan når diskussionen nya dimensioner som skulle sträcka sig bortom att ”lyssna” till utsatta gruppers ”röst”. Vi stirrar oss blinda på att inkludera, men glömmer bort att dela med oss av makten eller att omvärdera vem som i sista hand definierar vad som görs och hur det görs i våra kulturorganisationer. Det skapar problem. Det gör inte bara vägen till en mer jämlik och tillgänglig konstundervisning snårig utan fråntar oss möjligheten till att själva förändras och lära, både på ett individuellt plan och som institution. 

Det är därför jag med intresse följt med den nya kulturpolitiska redogörelsen som är under beredning (UKM) och som lyfter fram kultur som en allemansrätt (Valtioneuvosto, 2024). Syftet med den kulturpolitiska redogörelsen är att skapa en ambitiös framtidsbild som lyfter fram möjligheterna att utveckla Finlands konst- och kulturpolitik på lång sikt. I tillägg är målet att öka förståelsen för kulturens betydelse och förbättra utsikterna för de kreativa branscherna i samhället. Men även här rinner frågan om fördelningen av makt ut i sanden och försvinner i bruset av kulturen som en vara som konsumeras (av barn, unga, invandrare, pensionärer) och produceras (av professionella kulturaktörer) för att i bästa fall höja Finlands kulturella ”strålningseffekt” (säteilyvaikutus) internationellt. Trots redogörelsens många viktiga aspekter för ett mer hållbart och livskraftigt kulturfält, lämnar redogörelsen många frågor öppna gällande delaktighet och aktörskap. 

Kultur- och konstundervisningsfältet står inför många öppna frågor i framtiden och förändringarna i omvärlden spelar också in. Som det framgår av redogörelsen kan kulturen och konsten påverka hur förändringarna hanteras och i bästa fall skapa positiva visioner för framtiden. Men vilken riktning utvecklingen tar beror mycket på hur människor reagerar på förändringen och hur individer upplevelser sina möjligheter att påverka. Alltså är det i allra högsta grad en fråga om makt. Makt att påverka. Makt att vara delaktig. Makt att vara kreativ. Makt att förändra.

Hanna Backer Johnsen 

Skribenten är doktorand vid Konstuniversitetet

Referenser

Valtioneuvosto. (2024). Luonnos kulttuuripoliittiseksi selonteoksi 2040-luvulle (pp. 1–72). Valtioneuvoston hallintoyksikkö, Julkaisutuotanto.