Motståndets konst – eller vad världen vill lära oss?

17.3.2021 2 Like 0 kommenttia

Att vara i världen är att möta motstånd skriver Gert Biesta, nederländsk utbildningsfilosof och teoretiker. Avgörande är vad vi gör med detta ögonblick.

Text: Hanna Backer Johnsen

I motståndsögonblicket – vare sig det gäller våra intentioner eller vårt handlande – inser vi att världen inte är en konstruktion och särskilt inte vår konstruktion. Snarare tvingas vi komma till insikt om att världen existerar i sig själv och att den har sin egen integritet och verklighet. Insikten kan vara smärtsam och förvirrande. Avgörande är då vad vi gör med detta motståndsögonblick. En högintressant pedagogisk fråga i förhållande till konst- och musikpedagogik, men också med tanke på barn och unga och deras möjlighet att påverka sin verklighet.

Enligt Biesta (2017) har vi tre valmöjligheter då vi stöter på motstånd. En av dem är att med frustrationen som dragkraft försöka tvinga igenom våra idéer, något som visserligen är nödvändigt i vissa situationer för att få något gjort, men som samtidigt kan ödelägga det vi försökt möta eller förändra. Motsatsen till detta är att vi drar oss undan och ger upp våra ambitioner. I extremfall har vi alltså å ena sidan att göra med krafter som är destruktiva och kan förstöra världen, å andra sidan med krafter som kan ödelägga oss själva och det vi innerst inne står för – och i slutändan upphör vi att existera.

Lärandets hemvist – ett livsbejakande tillstånd

Mellan dessa två motpoler finns en medelväg, the middle ground, enligt Biesta. Idén om denna medelväg är inte lätt att fånga. Den sträcker sig, så som jag uppfattar det, bortom det svenska ordet lagom, bortom ett slags dämpad medelväg. Jag tolkar det som ett tillstånd av möjligheter som kräver mod och fokus. Biesta omformar det till en fråga: Vad betyder det att existera i och med världen som människa? Att verkligen leva, att vara världen och inte förstöra den? Tanken är fascinerande och djup därför att den tar bort fokus från egot och i stället sätter siktet ut i världen – bortom mitt eget lilla centrum. Världen är således allt det som jag inte är. På så sätt blir the middle ground den plats där lärande har sin hemvist. Inte bara för att där ute finns så mycket att lära och ta intryck av, utan därför att världen låter oss inse något fundamentalt om hur det är att vara människa. Ett livsbejakande tillstånd. Sett ur detta perspektiv kan konsten och musiken och särskilt konst- och musikfostran vara ett sätt att komma i dialog med världen.

Aktörskap nyckeln till förvandling?

Intressant blir det också ifall vi ställer detta i förhållande till det som Juliet Hess (2019) kallar för resilience education. Hon är kritisk till utbildningsformer som alltmer handlar om resilience – ett ord som på svenska ungefär kunde översättas som återhämtning, spänstighet och motståndskraft. Som en fjäder på en bil som skall klara av en gropig väg och både kunna tryckas ihop och tänjas ut. Ingen fel i sig med spänstighet, men i en kultur av ”resiliensfostran” hjälps barn och unga att bli motståndskraftiga, särskilt barn och unga som tillhör s.k. riskgrupper. Också musik- och konstpedagogik har använts, och används, i detta syfte. I slutändan handlar det då om en slags anpassning till situationen, men samtidigt läggs det mesta av ansvaret på individen i stället för att gå till grunden med de strukturella faktorer som är orsaken till problemet.

Hess hävdar att i diskursen om ”riskungdomar” har ras, rasism och fattigdom raderats från kartan. Anpassning är således inte nog eftersom det sällan kan leda till förvandling. I stället behövs en pedagogik som uppmuntrar barn och unga att utforma sina erfarenheter på sina villkor, som sporrar till att ta rollen som politiska aktörer och ger verktyg till att erkänna och visa sina styrkor – detta i motsats till att enbart ha sin sårbarhet som referensram. Ja, helt enkelt vägra att anpassa sig till ohållbara betingelser.

I såväl Hess som Biestas resonemang får pedagogerna en särskilt viktig uppgift. Å ena sidan att hjälpa till att kontextualisera det upplevda och knyta an det till större strukturer i samhället för att på så sätt främja förändring såväl på individnivå som på politisk nivå. Å andra sidan handlar det om att tända en gnista, att väcka ett slags tillit till livet hos en annan människa, för att använda Biestas ord.

Att möta världen

Idag tampas stora delar av världen med alla de utmaningar som följer i kölvattnet av Corona-pandemin. Hur detta kommer att påverka våra samhällen på lång sikt är ännu för tidigt att säga. Men det får mig att tänka på hur pandemin tystat ner andra aktuella frågor, ämnen som ännu för bara några månader sedan var brännheta. 2020 var året då Black Lives Matter-protesterna drog som en våg över världen och riktade hård kritik mot all form av rasism. Diskussionen om rasism tog också fart i vårt eget land, med varierande framgång. Men frågan om hur det egentligen ligger till på kulturfältet här och i våra musikpedagogiska institutioner kom igen upp till ytan.

Ninos Josef är inte nådig då han i antologin Actualise Utopia (2019) skriver – med det nordiska kulturfältet som referensram – att vithet fortfarande står som en portvakt som vägrar öppna dörrarna. Och ifall portarnas öppnas sker entrén inte ovillkorligt och bara genom narrativ, symboliska åtgärder och andra koloniala strukturer som är kopplade till ras, exotifiering och stereotyper. Också rapporten Avaus (2020), sammanställd av det kulturpolitiska forskningscentret Cupore i samarbete med Globe Art Point, visar att personer med invandrarbakgrund fortfarande är oproportionerligt lågt representerade i Finlands kulturliv.

Det talas så vackert om diversitet och mångfald, men vad innebär det på riktigt? Går det alls att förstå vad som händer? Jag vänder mig därför igen till Gert Biesta, men får ett något oväntat svar: Om du bara vill förstå tingens beskaffenhet, utsätter du dig aldrig för världen. Det är inte tillräckligt att bara förstå. Snarare så är det hög tid att öppna dörren till en ny värld som sträcker sig utöver förståelsesfären. Det första steget måste vara att kliva ner från våra höga, vita hästar. Men det behövs också handlingskraft för att ge plats för marginaliserade perspektiv så att de kan synas, höras och prioriteras. På alla nivåer. Genom att involverar fler människor med olika bakgrund i vår verksamhet omprövas våra normativa positioner. Det innebär också att kritiskt se på arvet från vårt tidigare arbete och ständigt utmana föreställningarna om oss själva som så lätt tas för givet. Kanske det är dags att på allvar ställa oss frågan i enlighet med Biesta: Vad är det som världen vill lära oss?

Referenser

Biesta, G. 2017. Letting Art Teach. Art Education ‘after’ Joseph Beuys. Arnhem: ArtEZ Press.

Hess, J. 2019. Moving beyond resilience education: musical counterstorytelling. Music Education Research 2019, Vol. 21, No. 5, 488–502.

Josef, J. 2019. Editor’s Note. In Actual Utopia. From dreams to reality. An anthology about barriers in the structure of the Nordic arts field. Ed. N. Josef. Oslo, Norway: Arts Council Norway

Lahtinen, E. et al. 2020. Avaus. Ulkomaalaissyntyisten taide- ja kulttuurialan ammattilaisten asema Suomessa. Kulttuuripolitiikan tutkimuskeskus Cupore: Cuporen verkkojulkaisuja 63.

***

Hanna Backer Johnsen är doktorand vid Sibelius-Akademin/Konstuniversitetet.

Hon har erhållit ett forskarstipendium från Svenska kulturfonden för perioden 2020-2021.