”Bra jobbat!” Eller vad jag nu ska säga… Om att ge konstruktiv respons inom scenkonsten  

7.1.2025 0 Like 0 kommenttia

“Med den här texten vill jag egentligen mest bara påminna mig själv, och kanske även andra pedagoger, om att våga stanna upp vid våra deltagares konstnärliga gestaltningar därför att det bidrar till nyanseringar av de berättelser som förs fram”, skriver Elsa Szatek, filosofie doktor i ämnesdidaktik inriktning drama och teater och medlem i den nordiska forskningsgruppen inom SMIL-projektet.

Häromdagen genomförde jag en dramaworkshop med blivande lärare inom fritidshem på Göteborgs universitet där jag arbetar. Workshopen gavs inom ramen för en kurs i konflikthantering och vid ett tillfälle under lektionen fick studenterna genomföra kortare uppspel i roll som visade på en konflikt samt förslag på lösning. Efter ett av dessa uppspel kommer jag på mig själv att spontant utbrista ’bra jobbat!’. Utropet, som faktiskt är en slags feedback, var menat som en uppmuntran, särskilt eftersom studentgruppen i fråga var ovan vid att arbeta med scenkonst. Jag blev liksom bara så glad att de vågade arbeta gestaltande i roll samt vara kreativa genom metoder som var nya för dem. Frågan är dock bara hur konstruktivt den här typen av respons är. Respons är ju som bekant kärnan i undervisningen och bör således syfta till att studenterna får en fördjupad förståelse för något, blir inspirerade till att lära sig mer och på sikt kunna omsätta kunskapen i flera sammanhang. Frågan jag som lärare behöver ställa mig är vad jag ger feedback på och vart jag därmed också riktar studenternas uppmärksamhet. Genom att entusiastiskt utropa ’bra jobbat!’ har jag gissningsvis riktat fokus mot ja… vadå? Kanske deras mod att de vågat gestalta något i roll inför sina kurskamrater? Problemet är att syftet med just den kursen var konfliktförståelse, inte mod. Nu är det ju tack och lov lätt att ställa följdfrågor till gestaltningen så som hur konflikten kan förstås utifrån Galtungs teorier och vilka nycklar vi fått till konflikthantering genom uppspelet. Men om jag vill ta kursens konstnärliga och gestaltande inslag på allvar blir det genast mer komplicerat. För hur kan jag som lärare synliggöra scenkonstens hantverkskunnande och möjligheter i en undervisningskontext där drama framförallt är en undervisningsmetod? Och ska jag ens göra det?

För en tid sedan pratade jag med en god vän som är riksspelman och en riktigt skicklig musiker. Ibland undervisar han i fiol och det var inför en av hans undervisningsuppdrag vi kom att diskutera respons och feedback. För honom handlade det framförallt om teknik; handens position på fiolens hals, fingrarnas tryck på strängarna samt vinkling på stråken. Han fick det att låta så enkelt att jag kom att känna mig lite dum som tyckte feedback var problematiskt och svårt. Efter vårt samtal funderade jag vart problematiken låg i för mig och varför utropet ’bra jobbat!’ skaver så här i efterhand. Det har ju givetvis att göra med att de konstnärliga ämnena är mer än teknik och mod även om de är angelägna förutsättningar. Scenkonsten handlar även om rytm, närvaro, samspel och lyhördhet inför varandra och den berättelse vi tolkar och iscensätter. Detta är förmågor som är synnerligen svåra att sätta ord på men likväl är de oumbärliga för att en gestaltning ska kommunicera med en publik och ha konstnärliga kvalitéer. Och helt uppriktigt tror jag det är flera lärare än mig som hastar förbi detta när lärandemålet inte primärt handlar om det estetiska utan är knutet till ett annat ämnesinnehåll.

Med den här texten vill jag egentligen mest bara påminna mig själv, och kanske även andra pedagoger, om att våga stanna upp vid våra deltagares konstnärliga gestaltningar därför att det bidrar till nyanseringar av de berättelser som förs fram. För vad händer med en replik om den framförs mjukt och långsamt istället för snabbt och hårt? Vad blir undertexten och hur påverkas vår förståelse av det vi upplever? Att laborera med, och artikulera konstnärliga kvalitéer så som tempo, samspel och lyhördhet bidrar inte bara till att det estetiska kunnandet fördjupas utan bidrar till värdefulla kunskaper om till exempel konflikthantering för att återknyta till textens inledning. Men med det sagt, ett ’bra jobbat!’ kan vara en utmärkt bekräftelse på det mod som en grupp studenter visat genom att inför kurskamrater dramatisera något. Och att sätta ord på tekniker som konsten innefattar är aldrig fel men låt oss fortsätta att diskutera hur vi i vår undervisning och genom feedback kan uppmärksamma våra deltagare på det som gör att konsten ibland sätter vår värld i gungning. Annars är risken att det konstnärliga bara blir en metod underordnad andra ämnen.

Skribent

Elsa Szatek
Filosofie doktor i ämnesdidaktik inriktning drama och teater och medlem i den nordiska forskningsgruppen inom SMIL-projektet.

Lästips för fördjupning

Ahlstrand, P. (2020). Undervisningens kärna, återkoppling, s. 205- 217, i Att undervisa i teater, red. Ahlstrand, A. & Remfeldt, Studentlitteratur 

Hattie, J., & Timperley,H. (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77, 81–112. 

Hirsh, Å.(2020).When assessment is a constant companion: Students’experiences of instruction in an era of intensified assessment focus. Nordic Journal of Studies in Educational Policy, 6(2), 89–102.