Om ett haveri, och om att vara i det

18.5.2026 0 Like 0 kommenttia

I utbildningssammanhang talar vi ofta om progression, målsättningar och fungerande metoder. Misslyckanden, eller haverier, är däremot något vi helst undviker eller snabbt vill rätta till. Men vad händer om vi i stället stannar kvar i det som brister och blir kvar i det som skaver? Tänk om ett haveri i sig kan vara produktivt?

Den här texten tar avstamp i en studie – eller faktiskt ännu mer specifikt en händelse – om konstintegrering i gymnasiets litteraturundervisning. Exemplet är hämtat från en särskild begivenhet men jag vill mena att de frågor som aktualiseras är relevanta långt bortom just den här enskilda händelsen.

I forskningsprojektet Poesi! Performativa perspektiv på poesiundervisning (2020–2024) vid Åbo Akademi, vars övergripande syfte var att utforska och utveckla konstbaserade ingångar till poesiundervisning, ingick en studie (Höglund & Jusslin, under arbete) där vi utforskade dansskapande och bildskapande i relation till poesiundervisning. Tillsammans med min projektkollega Sofia Jusslin och gymnasielärare i svenska och litteratur genomförde vi en workshopserie som integrerade poesiläsning. Här definierades dans som kreativ dans, kroppslig rörelse, med fokus på konstnärligt uttryck och utforskande av rörelse snarare än tekniker, stilar eller koreografier. På motsvarande sätt betraktades bildskapande (t.ex. fotografering) inte som ett medel för objektiv representation, utan som en förkroppsligad och tolkande handling.

Mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter av den här typen av ingångar till att undervisa litteratur så valde vi att lägga in ett slags uppvärmningstillfälle när det gällde dans. Vi har ibland upplevt att bara begreppet dans ibland kan få en del elever och studerande lite osäkra och obekväma, så vi ville ge ungdomarna en chans att bekanta sig med kreativ dans och rörelse där vår intention var att varsamt föra in kreativa rörelseutforskningar genom enkla aktiviteter som att stå, gå, snurra genom rumslig och kroppslig medvetenhet. Det var aktiviteter som Sofia hade lett flera gånger tidigare med deltagare i en stor variation av ålder och erfarenhet. Tillsammans med läraren diskuterade vi val av poesi och valet för det här tillfället föll på diktsamlingen Strömsöborna av Rosanna Fellman. Fellmans är känd som estradpoet och skribent och hennes tryckta poesi kännetecknas av långa och prosaliknande dikter starkt influerade av estradpoesi med en samhällskritisk blick.

Sofia besökte gruppen en eftermiddag för att introducera dans i relation till poesiläsning, med ett upplägg som var väl prövat flera gånger tidigare.

Men det blev ett fullständigt haveri.

Flera av gymnasiestuderandena reagerade med öppen motvilja: några drog sig undan från det öppna golvutrymmet i klassrummet och sökte sig bakom stolar och bord, andra vägrade delta genom att sätta sig ner eller inte svara på frågor eller instruktioner. Flera skojade bort arbetet, en del var frustrerade över hur detta hade något som helst med litteraturanalys att göra och andra uppgivna över att många reagerade så negativt. Stämningen i klassrummet var märkbart spänd och både Sofia och läraren i klassen beskrev situationen som ansträngd och oväntat konfrontativ. Hade hela studien redan gått i stöpet innan den knappt hade börjat?

Den här incidenten, präglad av obehag, uppgivenhet, konflikt och oenighet blev ett avgörande och betydelsefullt ögonblick som vi inte kom förbi. Det krävde både teoretisk och pedagogisk reflektion för att kunna fortsätta workshopparna: Vad gör vi av studenternas motstånd? Hur kan vi teoretiskt tänka kring detta?

Vi benämner detta som ett haveri. Men i stället för att avfärda händelsen som ett misslyckande återvänder vi till detta haveri: hur kan ett sådant sammanbrott omformuleras och omtänkas, vilken potential ligger i haveriet?

Begreppet haveri, och tanken om haveriet som något produktivt, hämtar vi från den norska litteraturdidaktiska forskaren Ola Harstad och hans idé om litteraturläsning som jam. Med inspiration från jazzimprovisation och teoretiska förankring i Gilles Deleuze konstfilosofi diskuterar Harstad hur litteraturläsning som jam kan förstås som ett flytande, framväxande och relationellt blivande (Harstad, 2018, se även Harstad, 2017). Snarare än att fokusera på kontroll eller behärskning, omfattar jam lyhördhet, anpassningsförmåga och blivande. Med förankring i Deleuzes filosofi om blivande beskriver Harstad litteraturundervisningen som ett rum där litteraturens affektiva kraft ges möjlighet att verka, ett fokus på litteraturens verkningskraft.

Även om begreppet jam ofta väcker associationer till det omedelbara, det spontana och det oordnade, menar Harstad att improvisation inte är begränsat till absolut fri form. Den innefattar ofta mindre och större beslut inom givna ramar. Jam är alltså inte ett ”fritt spelrum” för alla, utan präglas av spänningar mellan tradition och förnyelse, styrning och icke-styrning, kontinuitet och avbrott.

Enligt Harstad har jam två distinkta positioner: jam som ett upplyftande samspel och jam som ett konkurrerande samspel. Den första positionen ser jam som ett upplyftande samspel som fungerar frigörande, tryggt och bekvämt. Ett sådant samspel betonar ömsesidigt stöd och alla blir hörda. Men samtidigt varnar Harstad för att denna syn kan vara lite väl romantiserad, idealiserad och nästan naiv genom att anta att kreativitet naturligt flödar i harmoniska gruppdynamiker. Alla processer är inte smidiga eller stödjande. Därför poängterar Harstad också en andra position, där jam konceptualiseras som ett konkurrerande samspel. Här ses kollisioner, oenighet, friktion och till och med haveri som nödvändiga beståndsdelar av den kreativa processen. Harstad argumenterar för att haveri inte är misslyckanden, utan tillfälliga störningar som skapar behov av nya början. Jam är alltså inte ett kontinuerligt flöde utan en serie framväxande början, där deltagarna upprepade gånger söker nya ingångar till det som redan existerar. Men även detta innebär utmaningar: jam kan bli ett otryggt rum där individer känner sig isolerade eller i konkurrens med andra.

Den här dubbla förståelse av jam – och särskilt det perspektiv som lyfter fram kollision, oenighet och haveri – ger oss öppningar till det haveri vi upplevde. Mycket undervisning – också litteraturundervisning – är uppbyggd kring kontroll, struktur och förutsägbarhet. Jam, och särskilt förståelsen av jam som ett konkurrerande samspel, erbjuder i stället ett annat förhållningssätt: att arbeta med lyhördhet inför det som brister.Det handlar inte att romantisera konflikter eller att nonchalera elevers och studerandes obehag. Men det innebär att inte reflexmässigt försöka eliminera misslyckanden, sprickor eller till och med haverier, utan att betrakta dem som potentiella drivkrafter för lärande, undervisning och tänkande.Haveri i undervisningssituationer är något vi ska ta på allvar, men inte nödvändigtvis frukta. I sprickorna uppstår rörelse, nya tankar och insikter. Och ibland är det just där nya sätt att se på undervisningen blir till.

Referenser

Harstad, O. (2018). Mot en mindre litteraturlærer. En fremskrivning av problemet om litteraturlærerens bliven. Doktorsavhandling, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet.

Harstad, O. (2017). Å skape et begrep om jam i utforskningen av en deleuziansk metode-ontologi. Journal for Research in Arts and Sports Education, 1(5), 28–42. https://doi.org/10.23865/jased.v1.908

Höglund, H., & Jusslin, S. (under arbete). Productive mo(ve)ments of breakdown: Arts integration in secondary literature education.

Skribent

Heidi Höglund
Äldre universitetslektor, docent i litteraturdidaktik
Åbo Akademi, fakulteten för human- och samhällsvetenskap