Scenkonst som spegel för jaget – personlig utveckling och värdegrund i förskolan och skolan

4.8.2025 0 Like 0 kommenttia

“Jag har lärt mig att jag faktiskt har bra egenskaper.” I denna bloggtext delar Nina Dahl-Tallgren, projektchef och forskare, med sig av tre exempel på hur scenkonst i undervisningen kan stärka barns och ungas självbild, empati och sociala färdigheter. Genom lek, rolltagande och reflektion blir scenkonsten ett kraftfullt verktyg i skolans värdegrundsarbete.

Scenkonst i undervisningen handlar inte bara om att uttrycka sig kreativt – det handlar också om att upptäcka vem man är, förstå andra och bygga en trygg plats tillsammans. Inom SMIL-projektet har scenkonstundervisning bidragit till det kanske viktigaste av allt: utvecklingen av barn och ungas självbild, empati och sociala förmågor, i direkt samklang med skolans värdegrundsarbete.

Här delar jag tre exempel – från förskolan, årskurs 4 och årskurs 7 – där scenkonst på olika sätt blivit ett verktyg för att växa som människa.

Förskolan: Empatiormen och pojken som ville bli sedd

Tillsammans med förskolebarnen utforskade vi hur det känns att visa empati. Vi började med små, konkreta handlingar: att säga något snällt till en kompis, ge komplimanger, tacka någon som varit snäll men även be om förlåtelse om något går tokigt.

Sedan fick barnen ett brev från en fiktiv pojke – Anton – som gick i en annan förskola. Han berättade att han ofta stod ensam på gården. Andra barn valde varandra snabbt, men ingen sa “Kom och lek, Anton.” Han kände sig osynlig.

Hur kändes det att höra hans berättelse? Barnen funderade och delade sina känslor och tankar, många hade också känt så någon gång. Vi introducerade Empatiormen – en symbol för kärlek och omtanke. Alla barn fick hålla i den och tänka på hur de själva kunde göra någon glad.

Vi övade konkret genom scenkonstlek på att se alla, leka med någon ny och säga vänliga ord. Efter lektionen fick barnen ett uppdrag: att under veckan leka med någon de inte brukar leka med, och berätta för pedagogerna hur det gick. Empatiormen fick en egen plats i förskolan – en trygg punkt dit man kan gå när man behöver värme och omtanke.

“Det var svårt att säga snälla saker. Det kändes varmt i kroppen att höra såna ord. Jag hör nästan aldrig snälla ord.”
– Barn, 6 år

“Tankar om hur mycket/lite empati vi visar i vardagen väcks. Fint med självreflektion, många var ärliga att det var svårt. Barnen lär sig vad ordet empati betyder. De ser andra, övar koncentration och hur de hanterar utanförskap.”
– Lärare i förskolan

Årskurs 4: Vem är jag – och hur passar jag ihop med andra?

I årskurs 4 arbetade vi med identitet, olikheter och självinsikt genom interaktiva övningar och scenkonst. Vi började med att lära känna varandra på ett nytt sätt: en sten skickades runt, där eleverna fick säga hur de mådde – och varför.

På skolgården blev vi träd. Eleverna formade varandra som skulpturer, utforskade sina rötter och unika uttryck. Vi minglade, diskuterade vad vi hade gemensamt – och vad som skilde oss åt. Vi pratade om balans: att den som pratar mycket kanske behöver lyssna mer, och att den som är blyg ibland behöver öva på att ta plats.

Vi övade på att ge och ta emot komplimanger, men också på att be om förlåtelse. Eleverna spelade upp vardagliga situationer där något gått snett – och tränade på att återställa relationer med ord.

“Jag pratar mycket, så jag behöver öva på att lyssna.”
– Elev i åk 4

“Jag är blyg, så jag ska våga säga mer.”
– Elev i åk 4

“Vi kan skapa en läranderelation på ett djupare plan när vi gör dessa saker tillsammans, vi växer tillsammans.”
– Lärare, åk 4

Årskurs 7: Självbild, självkänsla och självförtroende i fokus

I årskurs 7 gick vi djupare in i frågor om självkänsla, självförtroende och självbild. Vi började lektionen med att alla fick säga sitt namn och göra en rörelse de tycker om – en fysisk gest som visade något om dem själva.

Sen ställde vi oss framför spegeln – bokstavligt och bildligt. Eleverna fick säga något positivt till sig själva. Det var ovant. Tyst. Lite nervöst. Men orden kom:
– “Jag är bra på att vara en vän.”
– “Jag är omtänksam.”

I parövningar imiterade eleverna varandras rörelser, lyssnade på varandra och gav varandra uppmuntrande ord. Vi övade status och kroppsspråk, och beskrev en karaktär på väggen – både hur andra såg henne och hur hon såg sig själv.

Mot slutet fick varje elev ett papper där klasskompisar skrev positiva egenskaper. Reflektionsrundan visade hur starkt detta arbete påverkar:

“Jag har lärt mig att jag faktiskt har bra egenskaper. Det är inte lätt att våga vara sig själv alltid.”
– Elev, åk 7

“Jag blev glad av vad andra skrev om mig.”
– Elev, åk 7

“Eleverna är frimodiga och de tycker att det är kul. Jag fick se flera elever som visade andra positiva sidor som jag inte sett tidigare.”
– Lärare, åk 7

Scenkonst i skolan handlar inte bara om kreativitet – det handlar om att våga vara människa i gemenskap. Genom rolltagande, rörelse, reflektion och dialog utvecklas barn och ungas förståelse för sig själva och för andra. SMIL-projektet visar hur scenkonst kan fördjupa skolans värdegrundsarbete – inte som något vid sidan om, utan som en levande del av lärandet.

Skribent

Nina Dahl-Tallgren
Projektchef, forskare och forskningsledare för SMIL-projektet
Konstuniversitetet 
Teaterhögskolan