SMIL, för du går i skola 

4.12.2024 0 Like 0 kommenttia

“Skolans etos, att fostra medborgare som både tjänar samhället och lever ett anständigt, produktivt och självförverkligande liv, tenderar att definiera en norm som majoriteten av skolbarnen inte faller in i. Det värdefulla, att vi är olika, blir lätt en belastning för systemet. Vi behöver verktyg för att se och möta det olika”, säger Ville Sandqvist, initiativtagare till SMIL-projektet och tidigare vice dekan för Teaterhögskolan.

För decennier sedan hade jag ett antal workshops i ett lågstadium. Jag arbetade under en vecka med så gott som samtliga klasser i skolan, hittade på olika övningar som jag höll i klassrummen. 

En av övningarna var individuell. Eleven skulle presentera något som hen tyckte hen var bra på, kunde bra, var stolt över. Och därtill något som hen inte var så bra på. Du kunde visa det, demonstrera på något sätt, eller så kunde du bara berätta. Vid det här laget hade vi hållit på med en del gruppövningar, haft roligt och blivit bekväma med varandra. 

Jag hade på förhand blivit informerad om en rastlös pojke i tredje klassen, ett neurodivergent-fall, skulle en kanske säga idag. Och rastlös var han, men nog i sitt esse fokuserad då vi gjorde övningen där han fick dirigera hela klassen till att bli en mur som han sprängde bit för bit i äkta Matrix stil. Alla som ville fick göra den övningen, vara dirigenter: alla gjorde som du sa, flög ”exploderande” och hade roligt. När han, den rastlöse gossen, skulle göra övningen ”vad jag är bra på”, ställde han sig framför klassen, tog en bok på måfå från katedern och började läsa obehindrat, klart och tydligt, ur den. Efter det la han bort boken och sa, ”det här är jag dålig på”, och så stod han helt stilla i tysthet framför klassen i en lång dryg minut. Jag glömmer honom aldrig, den tysta minuten. 

Det värdefulla med oss mänskor är, att vi är väldigt olika. Vi har alla goda förutsättningar att förverkliga våra liv, ta ut det potential som vi bär med oss på bästa möjliga vis. Den rastlöse och högljudde, den blyga och tysta, den långsamma, den snabba, den med funktionsvariation, den med kulturell, etnisk, språklig eller socioekonomisk bakgrund som avviker. Att vi är olika, är, som vi vet, också en utmaning. Skolan har en kraftig tendens att markera det normgivande, det som skolan fastställer som norm – något som egentligen inte existerar. Skolans etos, att fostra medborgare som både tjänar samhället och lever ett anständigt, produktivt och självförverkligande liv, tenderar att definiera en norm som majoriteten av skolbarnen inte faller in i. Det värdefulla, att vi är olika, blir lätt en belastning för systemet. 

Scenkonst med i lärande (SMIL) är ett utvecklings- och forskningsprojekt som har som målsättning att förstärka de kreativa processerna och användning av scenkonst i grundskolan. Vi behöver sådana här verktyg för att skapa alternativa utrymmen och olika pedagogiska praktiker. Lusten och viljan, entusiasmen att lära sig något nytt, att behärska och kunna något, finns inbyggt i oss. Vi måste bygga all undervisning på den lusten. Det här är långt ifrån självklart och enkelt, inte minst just för att vi är olika. Vi är intresserade av olika saker, vi vill lära oss olika färdigheter och på olika vis. Vi behöver verktyg för att se och möta det olika. Vi måste kunna tillämpa olika metoder för olika elever och acceptera skillnader, styrkor och svagheter. 

Skolan har ändrats mycket sedan jag, som hann gå ut folkskola, mellanskola och gymnasium (missade med andra ord grundskolan), fick min allmänbildning. Knappast någon behöver längre sudda sin felräkning i mattehäftet så många gånger att pappret slits igenom. Mitt häfte var fullt med hål. Ändå har jag sedan som barn haft en förkärlek till räkning och matematik. I skolan grät och hatade jag matte, utan att mitt intresse försvagades. Jag skrev kort matematik i studenten. Jag minns ännu hur jag entusiastiskt konstruerade matematiska formler till textuppgifterna övertygad om att jag var på rätt väg. Jag fick svar till åtta uppgifter av tio och fyra poäng för dem (hade väntat mig typ 40!). Under hela skoltiden fascinerades jag av tal, av det exakta, vackra och magiska, men hade ingen som kunde inviga mig i aritmetikens och algebrans fantastiska värld. Jag var ett problem för idel mattelärare. 

Som sagt, skolan har blivit annorlunda sedan min tid. Framför allt så tror jag att skolan bättre identifierar sina utmaningar och utvecklingsområden. Kruxet är, hur stark viljan är att ytterligare reformera grundskolans undervisning. Hur skapa alternativa utrymmen, förstärka och utnyttja kreativa, ofta rörelsebaserade och performativa processer fyllda av lust, entusiasm och påhittighet – också för läraren. Jag tänker mig att kreativa och performativa verktyg och metoder hade kunnat föra mig till en professur i matematik eller fysik i stället för att syssla med teater, där jag nog, å andra sidan, haft mycket nytta av ett logiskt, exakt matematiskt tänkande. 

Skribent

Ville Sandqvist 
Tidigare vicedekan, Konstuniversitets Teaterhögskola