När lärandet blir ett äventyr – scenkonstens möjligheter i förskolan

Hur kan barn få utforska språk, matematik, känslor och sociala relationer genom fantasi, rörelse och berättelser? Under läsåret 2025-2026 har vi inom SMIL-projektet undersökt hur scenkonst kan integreras i förskolans vardag som en naturlig del av undervisningen.

Arbetet har utgått från drama, rörelse, berättande och lekfulla performativa arbetssätt där barnen inte enbart tar emot kunskap utan aktivt deltar i att skapa den. Genom att använda kroppen, fantasin och samspelet med andra har barnen fått möjlighet att utforska olika innehållsområden på ett sätt som engagerar flera sinnen samtidigt.

En återkommande erfarenhet från verksamheten är att berättelser skapar en stark drivkraft för lärande. När undervisningen ramas in av ett gemensamt äventyr eller en fantasivärld blir barnen delaktiga på ett annat sätt än när innehållet presenteras som en serie enskilda uppgifter. Berättelsen skapar riktning, mening och motivation samtidigt som den öppnar för kreativitet och problemlösning.

Vi har också sett hur scenkonst bidrar till att göra lärandet kroppsligt. Begrepp, ord och idéer blir något barnen får uppleva, gestalta och undersöka genom rörelse och handling. Kunskap blir därmed inte enbart något som talas om, utan något som erfars med hela kroppen.

En annan viktig iakttagelse handlar om det sociala lärandet. När barn tillsammans bygger berättelser, löser utmaningar och utforskar olika roller tränas samtidigt samarbete, kommunikation och empati. Att lyssna på varandra, bidra med egna idéer och skapa något gemensamt blir en naturlig del av undervisningen.

Förskollärarna beskriver också hur scenkonst öppnar nya möjligheter i den pedagogiska praktiken. Samtidigt lyfter de fram vikten av att skapa balans mellan fantasi och struktur. När undervisningen bygger på öppna och kreativa processer behövs tydliga ramar som hjälper barnen att orientera sig och fördjupa sitt lärande. Ramarna handlar inte om att begränsa barns kreativitet, utan om att skapa förutsättningar för den att utvecklas. Genom gemensamma teman, återkommande arbetsformer, konstnärliga praktiker och pedagogisk vägledning får barnen stöd att orientera sig i processen samtidigt som utrymme ges för fantasi, initiativ och medskapande. I detta perspektiv fungerar ramarna som orienteringspunkter snarare än begränsningar. De skapar trygghet och riktning utan att på förhand bestämma processens innehåll eller resultat. Det scenkonstbaserade arbetet utmanar därmed en traditionell syn på lärande som något förutbestämt och mätbart, och öppnar istället för att kunskap kan växa fram genom utforskande, relationer och gemensamt meningsskapande.

Erfarenheterna från året visar att scenkonst inte behöver ses som ett komplement till undervisningen. Tvärtom kan estetiska och performativa arbetssätt fungera som ett kraftfullt pedagogiskt verktyg för att integrera olika kunskapsområden och skapa meningsfulla lärprocesser. När barn får lära genom att göra, känna, skapa och samspela växer möjligheter fram för ett lärande som är både engagerande, inkluderande och hållbart.

SMIL-projektets arbete i förskolan pekar mot att estetiska lärprocesser inte bara stärker barns kreativitet och uttrycksförmåga, utan också kan skapa möjligheter för språk-, matematik- och social utveckling i förskolans vardag.

Från instruktion till medskapande – scenkonstens möjligheter i årskurs 3

Vad händer när undervisningen inte bara handlar om att ta emot kunskap utan om att skapa den tillsammans?

Under läsåret 2025–2026 har scenkonst integrerats som en del av undervisningen i årskurs 3 inom SMIL-projektet. Genom drama, rörelse, berättande och performativa arbetssätt har eleverna fått utforska såväl sociala färdigheter som språk, kultur och muntlig kommunikation. Samtidigt har arbetet bidragit till nya perspektiv på lärarrollen och hur undervisning kan organiseras.

Ett återkommande tema under året har varit samspelet mellan elever. Genom scenkonstbaserade aktiviteter har eleverna fått möjlighet att träna samarbete, lyssnande, empati och kommunikation i situationer där dessa färdigheter blir nödvändiga för att aktiviteten ska fungera. Istället för att enbart tala om värdegrundsfrågor har eleverna fått uppleva dem i handling. När undervisningen bygger på gemensamt skapande blir frågor om inkludering, respekt och ansvar något som växer fram genom deltagande och erfarenhet.

Arbetet visar också hur scenkonst kan skapa stark motivation och delaktighet. När undervisningen innehåller berättelser, rolltagande och kreativa uppdrag ökar elevernas engagemang. Att förändra lärmiljön, introducera ett narrativ eller skapa en gemensam fiktiv värld kan ge nytt liv åt innehåll som annars riskerar att upplevas som abstrakt eller avlägset.

Ett annat viktigt resultat handlar om hur kunskap får liv genom gestaltning. Under året har eleverna arbetat med historiska personer, kulturarv, muntlig framställning och berättande genom sceniska uttryck. När fakta får kombineras med rörelse, berättelser och kreativt skapande blir lärandet både mer konkret och mer personligt. Eleverna får inte bara lära sig om ett innehåll utan också möjlighet att kommunicera det vidare till andra.

Särskilt intressant är hur arbetet bidragit till att utveckla elevernas kommunikativa trygghet. Många elever upplever att det kan vara utmanande att tala inför andra, men när muntlig framställning integreras i lekfulla och kreativa processer förändras förutsättningarna. Fokus flyttas från prestation till deltagande, vilket skapar utrymme för fler elever att våga använda sin röst.

En av de mest betydelsefulla erfarenheterna från året handlar dock om lärarrollen. När undervisningen bygger på performativa arbetssätt förändras relationen mellan lärare och elever. Läraren blir inte enbart den som instruerar, utan också den som faciliterar, vägleder och deltar i det gemensamma utforskandet. Undervisningen utvecklas från att vara något som genomförs för eleverna till något som skapas tillsammans med dem.

Det innebär inte att struktur blir mindre viktig. Tvärtom kräver scenkonstbaserad undervisning en hög grad av didaktisk medvetenhet. Läraren behöver skapa ramar som ger trygghet samtidigt som det finns utrymme för elevernas initiativ, idéer och kreativitet. Balansen mellan struktur och frihet framträder som en central förutsättning för att de performativa lärprocesserna ska bli framgångsrika.

Erfarenheterna från årskurs 3 visar att scenkonst inte enbart är ett sätt att variera undervisningen. Den kan också fungera som en pedagogisk resurs som stärker delaktighet, kommunikation, samarbete och kunskapsutveckling. När elever får lära genom att göra, skapa, gestalta och reflektera tillsammans öppnas nya möjligheter för ett engagerande och meningsfullt lärande.

SMIL-projektets arbete pekar mot att performativa arbetssätt inte bara förändrar vad elever lär sig – utan också hur lärande kan förstås och organiseras i skolans vardag.

Kunskapsutveckling: att lära med hela människan – scenkonstens möjligheter i årskurs 8

Vad händer när undervisningen inte enbart handlar om att ta emot kunskap, utan om att undersöka, gestalta och erfara den tillsammans?

Under läsåret 2025–2026 har samma grupp eleverna från sjuan, nu som årskurs 8 fortsatt att arbetat med scenkonst som en integrerad del av undervisningen i flera ämnen. Genom rörelse, improvisation, rolltagande, berättande och dialog har eleverna fått fortsätta att utforska innehåll inom bland annat historia, språk, naturvetenskap, matematik, samhällsfrågor och hälsokunskap.

Gemensamt för arbetet har varit en strävan att skapa undervisningssituationer där kunskap inte enbart presenteras, utan också undersöks genom handling och gemensamt deltagande. I dessa sammanhang blir lärandet något som sker i relation – mellan elever, innehåll och situation.

En återkommande erfarenhet från året handlar om hur undervisningen påverkar samspelet i grupperna. När elever får arbeta genom gestaltning och gemensamma övningar blir kommunikation och lyssnande en aktiv del av uppgiften, inte bara något som förväntas fungera vid sidan av. I arbetet har eleverna fått träna på att uttrycka sig, lyssna in andra och navigera i gemensamma processer där alla röster påverkar resultatet. Övningar med fokus på kroppsligt uttryck, ögonkontakt och gemensamt berättande har skapat situationer där kommunikationen blir konkret och närvarande. Det har också blivit synligt hur olika elever hittar olika vägar in i deltagande. För vissa elever har det varit lättare att ta plats när uttrycket inte enbart varit verbalt, utan också kroppsligt och handlingbaserat.

Jag ska ge några exempel på lektioner. I hälsokunskapen har eleverna arbetat med psykisk hälsa genom texter och dramatiserade situationer. Utgångspunkten har varit korta textutdrag och sceniska situationer där eleverna fått undersöka vad som sker “mellan raderna”. Genom att tolka karaktärer, skriva svar och gestalta möjliga situationer har fokus flyttats från faktabaserad kunskap till förståelse för erfarenheter, känslor och relationer. Arbetet har visat hur sceniska arbetssätt kan öppna för empati och perspektivtagande, där eleverna närmar sig komplexa frågor genom att leva sig in i andra människors situationer. I historieundervisningen har eleverna arbetat med andra världskrigets konsekvenser i Finland, särskilt med fokus på krigsbarn, evakuering och vardagsliv under krigstid. I stället för att enbart läsa om händelserna har eleverna fått arbeta med rolltagande och gestaltning. Varje elev har fått skapa en fiktiv identitet och utforma en berättelse om ett barn som påverkas av kriget och de förändringar som följer. Genom arbetet har eleverna också fått utforska hur kommunikation kan förändras i situationer där språk, normer och trygghet inte är givna. Detta har skapat situationer där missförstånd, osäkerhet och frustration blivit en del av lärprocessen. I arbetet med matbrist och ransonering har eleverna fått planera vardagssituationer utifrån begränsade resurser, vilket har gjort historiska villkor mer konkreta och situerade. Ett annat centralt arbetsområde har varit temat AI och människan, där eleverna fått utforska relationen mellan teknik, mänskliga förmågor och framtidens arbetsliv. Undervisningen inleddes med värderingsövningar där eleverna tog ställning till påståenden om AI och dess roll i samhället. Genom att fysiskt positionera sig i rummet synliggjordes olika perspektiv och öppnade för gemensamma diskussioner. I nästa steg fick eleverna gestalta situationer där de själva “blev AI” och styrdes av instruktioner. Upplevelsen skapade reflektioner kring skillnaden mellan att följa instruktioner och att fatta egna beslut. I efterföljande diskussioner återkom frågor om mänskliga förmågor som kreativitet, empati, etik och kritiskt tänkande. Arbetet ledde till resonemang om vad som är specifikt mänskligt i en tid där tekniken utvecklas snabbt.

Gemensamt för arbetet under året är att kunskap inte enbart har behandlats som något som förmedlas, utan som något som skapas i gemensamma processer. När elever får använda kropp, röst, fantasi och samarbete som resurser i lärandet uppstår fler sätt att förstå innehåll. Samtidigt utvecklas också sociala och kommunikativa förmågor parallellt med ämneskunskaper. En återkommande iakttagelse är att undervisningen förändras när elever får vara aktiva medskapare i lärprocessen. Det skapar andra former av engagemang, men också andra sätt att tänka kring vad kunskap är och hur den kan utvecklas.

Scenkonsten blir i detta sammanhang inte ett separat inslag, utan ett arbetssätt som öppnar för fler ingångar till lärande – där förståelse växer i mötet mellan människor, handling och innehåll.

Publicering av forskningsresultat

Forskningsresultaten från SMIL- projektet kommer att publiceras i flera olika former för att nå både vetenskaplig och professionell spridning. Materialet publiceras löpande i takt med att delstudierna färdigställs och genomgår etablerade vetenskapliga granskningsprocesser. En central del av resultaten kommer att publiceras som vetenskapliga artiklar i internationella och nationella vetenskapliga tidskrifter. Dessa artiklar publiceras först efter genomförd peer review-process, där oberoende forskare granskar och bedömer innehållets vetenskapliga kvalitet.

Utöver detta kommer delar av forskningen att samlas i en vetenskaplig antologi. Antologin syftar till att sammanfatta och fördjupa projektets centrala teman och resultat i ett gemensamt verk tillsammans med flera forskare inom fältet. Målsättningen är att antologin ska publiceras i slutet av 2027 eller i början av 2028.

Därtill kommer projektet att sammanställas i en övergripande forskningsrapport som beskriver helheten i arbetet, dess genomförande och dess samlade resultat. Rapporten fungerar som en syntes av projektets olika delstudier och bidrar till att göra resultaten tillgängliga för en bredare målgrupp inom utbildningssektorn och forskningsfältet. 

Skribent: forskare, PhD Nina Dahl-Tallgren