Om projekt, kvalitet och vetenskaplig tillhörighet i familjen SKAPA

Jag leker lite, och jämför Svenska kulturfondens SKAPA-satsning med en familj. Nej jag syftar varken på Fellinis filmer om den italienska maffian, eller på Tolstojs inledning till romanen Anna Kerenina ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Bägge är fiktion, högklassig sådan, men den strategiska SKAPA-satsningen om sex miljoner euro för att konstundervisningen ska bli mera tillgänglig och jämlik för barn och unga är fakta. Satsningen är samtidigt ett stöd för konstarterna i sig, det strategiska innebär att hållbara förändringar i strukturer eftersträvas och det görs bland annat med tydliga studievägar inom undervisningen i konstämnen. Det här tolkar jag som ett sätt att skapa trygghet genom att tilldela resurser och ge tydliga fostransmål, som i sin tur påminner om det föräldrar gör då omständigheterna är goda. Jag hävdar att omständigheterna har varit mycket goda och därför likställer jag Kulturfonden som en förälder, matriark eller patriark, för SKAPA-familjen. 

SKAPA-familjen består av olika typer av aktörer. Här ingår utbildningsanordnare av den grundläggande konstundervisningen och då benämns ämnena, alltså ”de nio barnen” arkitektur, bildkonst, slöjd, mediekonst, musik, dans, ordkonst, cirkuskonst och teaterkonst. Högskolor och universitet behövs för att utveckla utbildnings- och fortbildningsmöjligheter för konstlärare, men dessa ämnen är inte fullt så enkla att benämna som ”barn”. Antalet projekt som erhållit SKAPA-anslag under utdelningarna 2023 och 2024 är sammanlagt 29 och av dessa är fem universitetsanknutna. Svenska kulturfonden uppmärksammade detta på sitt seminarium ”Hej SKAPA hur går det?” i Musikhuset i april 2025 med att bjuda in högskolorna till en paneldiskussion om lärar- och pedagogutbildning och fortbildning inom konstämnena. Där satt vi från Helsingfors universitet, Sibelius Akademin, Novia och Åbo Akademi och redogjorde för läget med utvecklandet av lärarutbildningen i musik, bildkonst, scenkonst och ordkonst. För musik och bildkonst är det vetenskapliga ansvaret tydligt. Musiken hör till Sibelius Akademin och bildkonsten till Aalto universitetet. Scenkonstpedagogerna utbildas av Novia, och där pågår ett aktivt samarbete både med Konstuniversitetets Teaterhögskola och Åbo Akademi. 

Men den vetenskapliga tillhörigheten för ordkonsten och följaktligen utbildningen av ordkonstlärare har uppfattats otydligare. Forsknings- och kulturminister Sari Multala fick ett skriftligt spörsmål om detta under hösten 2024 och svaret var mycket entydigt. Hon hänvisade till den utredning som Föreningen för ordkonstundervisning i Finland genomförde 2022 och konstaterade att högskolor som erbjuder undervisning i kreativt skrivande, litteraturvetenskap och pedagogik är lämpliga aktörer för att ge behörighet som ordkonstlärare. För att genomföra utbildningen behövs således inte nödvändigtvis nya examina eller utbildningsansvar, menade Multala.

Åbo Akademi är ett av dessa universitet som räknas upp i svaret av minister Multala och via projektet SKAPA/Ordkonst har vi under åren 2023-2025 utvecklat utbildningsvägar inom ordkonst på svenska i Finland. I projektrapporten, och vid Åbo Akademi över lag, används litterärt skapande som benämning för det akademiska ämnet som stödjer ordkonstverksamheten med forskningskunskap. ÅA har de behövliga vetenskapliga ämnena litteraturvetenskap och pedagogik, och kurser inom biämnet Litterärt skapande har redan piloterats. Inom det ämnet innefattas de tre centrala elementen som Multala nämnde, nämligen: litteraturvetenskap, kreativt skrivande och pedagogik. För att säkerställa att de skönlitterära aspekterna av skrivande ingår i de kurser vi erbjuder inom ÅA har författaren, FD Mia Franck knutits som arbetslivsprofessor i litterärt skapande.

Projektrapporten Utveckling av utbildning i ordkonst, som redigerats av Sofie Lundell och Ria Heilä-Ylikallio och illustrerats av Jenny Lucander är öppet tillgänglig via Doria.

Rapporten på 75 sidor består av åtta kapitel och några bilagor där också kvantitativa resultat presenteras. Olika röster om utbildning i ordkonst från och med småbarnspedagogik till universitetet och vidare fortbildning hörs. Ett vägval var att driva projektet med det ena benet i forskning och det andra i praxis. Professor Anna Nordenstam vid Göteborgs universitet i Sverige har följt och kontinuerligt utvärderat projektet.

I det här sammanhanget vill jag lyfta fram två av kapitlen. För det första kapitlet av Mia Österlund där hon redogör för Litterärt skapande vid Åbo Akademi. Litterärt skapande är ingen dagslända utan har en grund i den tvååriga författarskolan med samma namn som gavs mellan 2002–2017 vid Åbo Akademi av Centret för livslångt lärande. Litterärt skapande valdes också som benämning för biämnet som startades inom ramen för SKAPA-projektet. Litterärt skapande är en träffande benämning eftersom bestämningen ”litterärt” i sig i grunden är brett och omfattar de klassiska skönlitterära formerna epik, lyrik och dramatik, men också inkluderar multimodalt berättande som exempelvis bilderboksberättande, litterära reportage, vetenskapliga essäer, estradpoesi och performativa konstformer, digital och auditiv litteratur med mera. Skrivandet är därmed något som utförs på litterär grund, utan att det begränsas till att vara litteraturvetenskapligt. En omvärldsanalys pekade på ett ökande intresse för skrivande och ett bitvis krympande intresse för läsande.

Det andra kapitlet jag vill nämna är Den (o)synliga ordkonsten? Analys av ordkonstbeskrivningar i utbildningsrelaterade dokument av Sofie Lundell och Ria Heilä-Ylikallio. Ordkonstbegreppet framstår enligt skribenternas tolkning som rätt svårgreppbart. Litteraturen och språket är framträdande i beskrivningarna, men med betoning på olika uttrycksformer, kreativitet och glädje blir ämnesinnehållet inte alldeles tydligt. Analysen visar också att i den Grundläggande utbildningen och Grundläggande konstundervisningen framställs ordkonstundervisningens ämnesinnehåll på olika sätt. Medan den förra framhäver läsande, skrivande och texttolkning, framhäver den senare att skapa konst. Och det är självklart att målen för den allmänbildande grundläggande utbildningen och den mer specialiserade och hobbybetonade grundläggande konstundervisningen är och skall vara olika.

Resonemangen om ordkonst i projektrapporten pekar både på komplexitet och på möjliga utbildningsvägar inom en av de nio konstformerna. Bidraget uppfattades dock så viktigt att Föreningen för ordkonstundervisning i Finland tilldelade utmärkelsen Årets ordkonstgärning 2025 till Åbo Akademi för målmedvetet arbete för att främja och utveckla ordkonstundervisningen i Finland. Etableringen av biämnet Litterärt skapande samt projektet SKAPA/Ordkonst har stärkt ordkonst i en vetenskaplig kontext, står det i motiveringen.  Särskilt glädjande är det att föreningen för ordkonstundervisning i Finland på sin webbplats framför ett önskemål om att Åbo Akademi ska fungera som inspiration och drivkraft för motsvarande utbildningsutveckling vid de finskspråkiga universiteten. 

Familjen SKAPA skall alltså samtidigt stöda konstarterna i sig och utveckla hållbara förändringar i strukturer bland annat med tydliga studievägar inom undervisningen i konstämnen. Här får patriarken och matriarken se till att kvalitetshöjningen genom konkurrensen inte sker mellan de olika ”barnen” alltså konstformerna, eftersom alla är lika älskade. Ja, inom konst och vetenskap garanteras kvaliteten via konkurrens hur otrevligt det än kan låta. Konkurrensen måste således ske inom konstområdena, de bästa inom varje område behöver vaskas fram och driva utbildningarna. Familjen får utvidga kontaktytan både till hela tjocka släkten vid konstuniversitet och vetenskapsuniversitet vid sidan av yrkeshögskolor, nationellt och internationellt.

Konstnärlig kvalitet är ett synnerligen intressant diskussionsämne som hela stora SKAPA-familjen har anledning att återkomma till. Det som skiljer en vanlig familj från den SKAPA-familj jag här målat fram är bland annat startpunkten. Ingen av oss väljer den familj vi föds till, medan de olika SKAPA-projekten är ett resultat av målmedvetna ansökningar och beslut om finansiering. En annan skillnad är, att projekt alltid har en tydlig början och ett tydligt slut, medan våra familjeband kan vara livslånga. 

I den här kolumnen visar jag hur vi avslutningsvis paketerat projekt SKAPA/Ordkonst vid Åbo Akademi och gläds åt att resultatet lever vidare i de hållbara strukturer och utbildningar som tagits fram vid universitetet. De olika SKAPA-projekten samarbetar och själv är jag engagerad i tre övriga SKAPA-projekt som är aktiva ännu under läsåret 2026-2027, varav SMIL om scenkonst med i undervisning är ett. Det återstår att de hur hållbara paket och strukturer de levererar.

Skribent

Ria Heilä-Ylikallio

Bilden på professor Ria Heilä-Ylikallio är tagen vid Umeå universitet då SKAPA projektet inom bildkonst, KRHIZOME som ägs av Helsingfors universitetet, besökte Estetiska ämnen i september 2025. Resan koordinerades av Hannah Kaihovirta och möjliggjorde fördjupade diskussionerna om bild- och musikämnet i klasslärarutbildningen i Sverige och Finland. Foto: Johanna Halme