Scenkonst i framtidens skola – från konstnärlig praktik till performativ pedagogik

Vilken skola vill vi skapa för framtiden?

När vi talar om framtidens kompetenser lyfts ofta kreativitet, samarbete, kommunikation, kritiskt tänkande och problemlösning fram. Men också förmågan att hantera förändring, komplexitet och osäkerhet.

Hur ser en undervisning ut som ger barn och unga möjlighet att utveckla dessa förmågor? Vilka former av kunskap och lärande behöver framtidens skola ge utrymme för? Och vad kan konsten bidra med?

Det är frågor som har varit utgångspunkten för SMIL – Scenkonst med i lärande, ett projekt finansierat genom Svenska Kulturfondens SKAPA-satsning.

I den finländska skolan har bildkonst, musik och slöjd en etablerad plats som självständiga konst- och färdighetsämnen. Samtidigt har scenkonstens olika uttrycksformer – teater, drama, dans, cirkus och ordkonst – inte samma självklara position.

Vad skulle kunna öppna sig om vi breddade synen på konst- och färdighetsämnen? Om vi inte enbart betraktade konsten som separata läroämnen, utan också som ett gränsöverskridande sätt att skapa, undersöka och lära?

Scenkonst som ämne och pedagogisk praktik

Under tre år har SMIL, i samarbete med lärarutbildningen, lärare, konstnärer och forskare, utforskat vad som händer när scenkonsten får en kontinuerlig plats i skolans vardag. Projektet har arbetat med scenkonst pararellt på två sätt: 

1) Scenkonst som ett självständigt konst- och färdighetsämne, där eleverna har fått möta scenkonstens egna språk, praktiker och uttrycksformer genom arbete med kropp, röst, rörelse, berättande, improvisation, gestaltning och samspel. Här har också värdegrundsarbete och identitetsutveckling varit centrala delar.

2) Scenkonst som en tvärgående, performativ och konstbaserad pedagogisk praktik, där scenkonsten mött andra kunskapsområden, såsom matematik, språk, historia, religion, biologi, geografi, fysik, kemi, hälsokunskap och gymnastik. Genom tvärvetenskapligt arbete och samundervisning har lärare, konstnärer och elever tillsammans utforskat läroplansrelaterat innehåll med hjälp av scenkonstens uttrycksformer. Kunskap har fått ta form kroppsligt, känslomässigt, socialt, kreativt och språkligt – både verbalt och icke-verbalt.

När undervisningen blir en gemensam undersökning

Den primära forskningsmiljön har varit Malax kommun, där barn och unga i en förskolegrupp (fyra pedagoger), en grupp inom årskurs 3– och två parrellklasser inom årskurs 4 (två pedagoger) och en grupp inom årskurs 7–8 (21 pedagoger) har mött scenkonst en timme i veckan under två läsår, som en del av läroplanen. Arbetet har även utvidgats till tre skolor på Åland och två skolor i Helsingfors.

Projektet inleddes i Malax med en obligatorisk fortbildningsdag där kommunens alla lärare (oavsett om man skulle vara en aktiv del av verksamheten) fick en teoretisk och praktisk grundförståelse för arbetet. Under det första läsåret ansvarade forskningsledaren och konstnärerna (6 olika konstpedagoger) i huvudsak för undervisningen, medan lärarna observerade och deltog. Planeringen utvecklades i dialog mellan forskningsteamet, lärare, konstnärer och elever.

Gradvis förändrades rollerna. Lärarna började delta mer aktivt i planering och undervisning. Konstnärerna och forskningsledaren övergick i högre grad till att fungera som stöd och vägledare. Under det andra läsåret hade lärarna tagit över ett betydligt större ansvar för både planering och genomförande. Detta blev en viktig del av projektets verksamhet att både förstå vad scenkonsten kan möjliggöra för eleverna, och vad som händer med lärarens pedagogiska praktik när läraren själv börjar arbeta performativt och konstbaserat.

Hela processen följdes genom forskning. Lektionerna videofilmades, lärarnas loggböcker samlades in och forskningssamtal och observationer genomfördes. På så sätt kunde vi följa hur undervisningen, elevernas deltagande och lärarnas erfarenheter och pedagogiska perspektiv utvecklades över tid. SMIL har också haft en nordisk förankring, med ett forskningsteam bestående av tio forskare från de nordiska länderna. Det har gett möjlighet att föra samman erfarenheter från olika utbildningssystem och konstpedagogiska praktiker. Island är ett betydelsefullt intressant exempel för projektet, eftersom scenkonst har varit en del av den nationella läroplanen sedan 2013.

Elever som medskapare av kunskap

Vad händer när scenkonsten får tid, kontinuitet och en plats i skolans vardag?

I forskningsmaterialet återkom intressanta perspektiv om elevernas delaktighet, motivation och förmåga att minnas det innehåll som utforskades. Matematiska begrepp kunde undersökas genom rörelse. Språk kunde utforskas med kroppen. Samhällsfrågor kunde gestaltas och berättelser kunde bli något eleverna inte bara läste eller hörde, utan själva fick leva sig in i och undersöka. När undervisningen öppnar för att eleverna får göra, pröva, improvisera och bidra med egna idéer förändras också deras roll. De blir inte enbart mottagare av undervisning, utan medskapare av lärande. Det handlar om agens – att få erfara att jag kan påverka vad som händer, att min idé spelar roll och att min kropp, min röst och mitt perspektiv har betydelse. Scenkonsten kan skapa utrymme för sådana erfarenheter. Den erbjuder möjligheter att undersöka, uttrycka och förhandla betydelser tillsammans med andra. Den kan också bidra till att utveckla kritiskt tänkande genom att eleverna får pröva perspektiv, utforska dilemman och gestalta komplexa frågor.

När lärarens pedagogiska repertoar förändras

Projektet har också synliggjort förändringar i lärarnas arbete. Vi har sett hur lärare börjat använda scenkonstens uttrycksformer även utanför projektets egna lektioner. Det är betydelsefullt, eftersom förändringen då inte enbart handlar om att läraren har fått en ny metod. Något har förändrats i lärarens pedagogiska repertoar och i synen på vad undervisning kan vara. Samtidigt innebär ett konstbaserat arbetssätt utmaningar. Det kan väcka motstånd och kräva att lärare rör sig utanför sin bekvämlighetszon. Att arbeta med improvisation, kropp och rörelse, eller att släppa en del av kontrollen över undervisningens förlopp, kan upplevas ovant. Men motstånd synliggör var utveckling behövs. För att lärare och elever ska våga experimentera behöver vi skapa pedagogiska miljöer där utmaning och trygghet kan finnas samtidigt. Det kräver inte bara vilja och kreativitet, utan också strukturer som möjliggör nya arbetssätt.

Från projekt till långsiktig förändring

I grunden handlar detta om vilken syn på kunskap, lärande och människoblivande vi vill bygga framtidens skola på. Om vi vill att barn, unga och lärare ska våga experimentera måste skolan vara en plats där det är möjligt att pröva, misslyckas och göra om. Scenkonsten kan bidra till att utveckla tillit till den egna förmågan, mod att möta det okända och förmåga att tänka och handla tillsammans med andra.

Men för att scenkonsten ska få en mer etablerad och kontinuerlig plats i utbildningen behöver forskning, praktik och utbildningspolitik samverka. Scenkonst i skolan ska inte vara beroende av enskilda projekt, eldsjälar eller extern finansiering.

Vid ett seminarium i riksdagen 13.10.2026 presenterades SMIL-projektet åtgärdsförslag för att stärka scenkonstens plats i den finländska grundläggande utbildningen. Projektets åtgärdsrekommendation och den färdplan som ingår i den finns att läsa på SMIL-projektets webbplats.

SMIL-arbetet fortsätter

Projektets erfarenheter och resurser kommer att leva vidare genom flera publikationer och satsningar. Under 2027–2028 produceras ett läromedel som samlar samtliga lektioner som utvecklats inom SMIL-projektet. Läromedlet finansieras av Stiftelsen Birta Maria Renlunds minne och ska göra projektets pedagogiska resurser tillgängliga för lärare, konstnärer och andra som vill integrera scenkonst i förskolan och den grundläggande utbildningen.

Vetenskapliga artiklar kommer också att synliggöra projektets resultat och bidra till fortsatt forskning och kunskapsutveckling. Under 2028 publiceras den vetenskapliga boken med arbetstiteln “From Performing Arts Towards Performative Pedagogy”, som fördjupar de teoretiska och pedagogiska perspektiven på hur scenkonst kan bidra till undervisning, lärande och utvecklingen av performativ pedagogik.

SMIL har visat att scenkonsten kan vara mer än ett komplement till undervisningen. Den kan erbjuda andra sätt att möta kunskap, skapa relationer och utveckla lärande tillsammans. Frågan är därför inte bara vilken plats scenkonsten kan få i framtidens skola, utan vilken skola vi kan skapa när vi ger den plats.

Skribent

Nina Dahl-Tallgren